Jag trodde nog inte riktigt att det var möjligt, att skapa sig en vardag här som faktiskt känns värd något. Jag hade på något sätt accepterat att känslan av att vilja fly aldrig skulle lägga sig, att jag alltid skulle vantrivas och längta bort. Jag ska säga att det är sällan jag känner mig helt tom på hopp, men där i september förra året var det mest tungt, meningslöst och motvind hur jag än vände och vred. Jag gjorde det jag gjort mest hela tiden de senaste åren, jag längtade bort och ville fly, så jag gjorde precis det, flydde. Att åka till San Sebastián var absolut inte det mest gonomtänkta, logiska eller säkra alternativet, men det var ärligt talat det enda tänkbara just där och då, den enda glimten jag kunde se av lycka, hopp och förändring.  

 

De två månader jag spenderade i San Sebastián och Moncarapacho såg jag efter min hemkomst mest som ett fantastiskt äventyr, en kul grej som jag kommer minnas resten av livet. Idag, snart fyra månader senare, inser jag att hela resan gett mig så oerhört mycket mer än jag först trodde. Genom att träffa nya människor, testa nya grejer och sättas på nya prov, så började jag se mig själv annorlunda. Vilja, egenskaper, känslor, kunskap, idéer, glädje, funderingar, hopp, allt började bubbla och koka och puttra inom mig och förändring, förbättring och nya möjligheter kändes inom räckhåll. 

 

Sedan dess har saker och ting börjat klaffa och falla på plats. Jag menar inte att allt är perfekt, att jag hittat meningen med livet och att jag numera är en fulländad människa, men jag är ta mig fan rätt lycklig. Känslan av att ha hittat rätt är extremt främmande och att kunna ta dagen som den kommer utan minsta gnutta ångest är helt ofattbart fantastiskt. Tacksam så jag nästan spricker, det är precis vad jag är. 

 

Du stör dig hårt på mig - Markus Krunegård

 

 

värme, kärlek, sena sommarnätter som övergår till tidiga mornar, lugn, kaos, öl, förvirring, shorts, spanska, lycka, att känna mig hemma, nya bekantskaper, glass, flygbiljetter, cykelturer, frihet, sangria, brunch, sol, beer pong, kramar, terrasser, fotboll, vin, strand, svett, konserter, sandaler, redbull vodka, musik, sarkasm, trötthet, jordgubbar, återseenden, böcker, mojitos, energi, korsord, filmkvällar, kanelbullar, bakiscola, sovmornar, grillkvällar, missförstånd, nybakat bröd, nagellack, tårar, hälsa, chupitos, bilder, tatuering, lärdomar, kaffe, falsksång, roadtrips, dumma frågor, choklad, dans, sand i öronen, ost, förälskelse, träningsvärk, loppis, blommor, båtturer, promenader, trötthet, locura, pintxos, solkräm, nostalgi, spellistor, svordomar, fikon, pepp, sushi, överraskningar, P3, hopp, pinsamheter, minnen, förändring. 

Till freds, kravlös, hoppfull och ganska lycklig. Lugn och fin i hjärtat helt enkelt. Lite förvirrad och obeslutsam som vanligt men det brukar ju otroligt nog alltid lösa sig på ett eller annat sätt. Självklart finns det ett litet tomrum inom mig men det har jag lärt mig att acceptera. Jag har insett att det är så det blir när man förälskar sig i platser, släpper människor in på livet och delar nya äventyr och upplevelser. Men det är ett litet pris att betala för oj vad mitt hjärta är sprängfullt av minnen, bilder, ljud, smaker och dofter som jag alltid kommer bära med mig, som alltid kommer finnas där, redo att sätta ett leende på mina läppar när saker tar emot. 

 

Jag har tvivlat och känt mig ensam stundtals, vilket såhär i efterhand känns som en helt självklar del av det pussel till resa som jag avslutade för snart två veckor sedan. Jag åkte ju faktiskt ensam, till en helt ny stad, utan ett enda välbekant ansikte eller känd rutin. Jag har skrivit ganska mycket under denna tiden och jag vet inte hur många gånger jag skrivit just "jag vet inte". Jag började ju om från scratch, på tomma sidor i en ny bok och hej i havet vad det varit givande. Jag har lärt mig så mycket, kommit till så många insikter och rett ut en mängd saker som jag inte ens var medveten om spökade i min hjärna. 

 

Nu har jag fyllt på mitt hjärta, med kärlek, insikter, lärdomar, lycka och hopp. Nu klarar jag mig nog ett tag. 

En ny frisyr, en flygbiljett, lite nerver och mycket förväntningar. 
Jag vet inte vad jag gett mig in på egentligen, men jag vet vart jag ska, jag vet att jag är glad och just nu räcker det för mig. San Sebastián, nos vemos pronto! 

 

 

 

Jag undrar vad som är jobbigast egentligen, att veta sin väg och precis hur tuff den är, eller att inte veta alls. Ska jag säga vad jag tror så kan nog ovisshet vara bland det svåraste som finns. Alla andra verkar veta, alla andra är på väg, alla andra lever, och mitt i och samtidigt utanför allt det där står jag och har ingen aning. Precis så har en stor del av de senaste veckorna känts för mig, en enda stor brist på idéer, mål och drömmar. Vad gör jag nu då? Vad borde jag göra? Vad kan jag göra? Vad vill jag göra? Jag bestämde mig för att stryka alla borde och istället fokusera på kan och vill, vilka möjligheter finns och var finns glädjen.  

Jag tror jag är glädjen på spåret nu, jag känner det på mig så jag testar, de stora målen och drömmarna kan vänta. Det är ingen stress.